Projekt 13209 – Avslutat Moderniserad dagsljusstandard

Dagens riktlinjer för dagsljus i byggnader med rötter i 1975 års utgåva av Svensk Byggnorm är starkt begränsande vid stadsförtätning. De beräkningsanvisningar som finns för att bestämma dagsljusfaktor avser en handberäkningsmetod som inte är kompatibel med modern projektering. Liknande ålderstecken återfinns i den förenklade metoden för bestämning av erforderlig fönsterglasarea som beskrivs i SS 91 42 01 från 1988, då den i praktiken sällan går att applicera. SS 91 42 01 kommer inom snar framtid utgå då den ersätts av en ny europeisk dagsljusstandard. Detta innebär att det allmänna rådet behöver skrivas om från grunden.

Syftet med denna studie är att ta fram ett förslag för hur en modern kravställning för dagsljus i byggnader kan se ut genom att jämföra alternativa bedömningskriterier utan att ge avkall på mängden dagsljus. För att jämföra olika metoder att beräkna dagsljus har det befintliga flerbostadshusbeståndet använts som utgångspunkt. Dagens kravställning som utgår från en dagsljusfaktor om en procent i en representativ punkt har jämförts med dagsljusfaktor som medel och medianvärde över rums- och bostadsytan.

Förslaget ger samma mängd ljus i bostaden som med nuvarande kravställning men genom att gå från att bedöma dagsljus på rumsnivå till bostadsnivå möjliggör det en större flexibilitet i planlösning. Dagsljuskrav på bostadsnivå möjliggör för ljusare rum att kompensera för rum med begränsad dagsljustillgång vilket underlättar stadsförtätning. Förslaget är även anpassat efter den metod som ges i ny europeisk dagsljusstandard. Dessutom bör en tydligare kravställning och metod ge bättre regelefterlevnad vilket i sin tur bidrar till att öka mängden dagsljus i bostäder.

Slutredovisningen utgörs av rapporten "Moderniserad dagsljusstandard", Paul Rogers, BAU, Marie-Claude Dubois, LTH/White, Max Tillberg, Bengt Dahlgren AB/Chalmers, och Magnus Östbring, NCC.